annikakonstapeln

Det var en väldigt känslomässig dag från första stund tills jag la mig.

Klump i magen ,känsla av tryck över bröstet.....

Börjar dagen med att gråta ....och fortsatte med det hela dagen i olika former.

Haft genomgång av hela scenariet i huvudet igen sen olyckan fram till slutet, varje dag steg för steg vad som hände.sett allt framför mig igen. Jobbigt som fan vart väldigt låg hela veckan.

Och igår kom dagen som jag inte ville komma , årsdagen 1 år.

Trodde aldrig att det skulle vart så jobbigt som det blev.😢

Hade två vänner från min fotboll här som ville vara med oss på vår dag av sorg, är  så tacksam vi fikade och gick å la blomma på graven .

Sedan alla dom skrev på Facebook , tack❤️

Sen kl 18 kom några i familjen/släkt /vän till graven och hade en liten minnesstund. sen bjöd vi på pizza hemma i trädgården, blev en fin stund med lite skratt trots 😢😢😢all sorg.tacksam att ha er i våra liv.

När alla gick hem , hände det ....vår andra son föll långt ner... låg i sin ensamhet när jag hittade honom och grät hejdlöst.

Saknaden efter sin lillebror och bilder av honom i hans huvud vid olyckan kom fram❤️satt och höll om honom länge och vi grät.

Detta händer inte ofta men va ont det gör i hjärtat när det händer.... vill ju inget annat än att Vincent skall må bra. Men här e ju beviset .... han tänker mycket men vi ser det inte . Det gör ont i mitt mamma hjärta❤️.

Det känns fortfarande som en mardröm vill vakna och ha honom hos oss igen, men verkligheten är en helt annan sak. Har väldigt svårt att fatta det, gör så ont och nu har det gått 1 helt år. Fan det är ju massa år kvar ,hur fan skall man orka.

Somnade på samma sätt som jag vaknade , gråtande .

Ett år sen olyckan hände idag, ett år sen jag hörde hans röst för sista gången.

Känns konstigt....

Jobbigt jobbigt jobbigt!!!!

Och idag var sista dan , semester i 4 v nu.

Känner ingenting, ingenting !!!

Bara tomhet .

Alla är så himla glada och planerar sina semestrar, men inte vi.

Bara tomt.

Dagen kryper närmare närmare.... 1år!!!

Varför hände det som hände våran Maximilian ....

Vi hade gjort så förut, med dom äckliga myrorna. Men denna gång gick det riktigt åt helvete. Aldrig mer! Men det hjälper ju inte oss😢

Det som hänt går ju aldrig att ta tillbaka, fastän jag har hoppats det i snart ett år. Gör så djävla ont i hjärtat skall ni veta.

Och alla underbara bilder som kommer nu på Facebook nästan varje dag, det e ju dom sista tagna innan olyckan den 20/7 förra året då hela vårt liv blev annorlunda.

Jag älskar dom men det gör ont i mig att se dom , han är så levande. Vill ju inte glömma honom men har svårt att prata om honom för det gör så ont....

Och jag vill inte att ni heller skall glömma honom därför delar jag ofta bilderna ... jag vet att jag aldrig nånsin Kommer göra det , men det känns så ibland och då blir jag rädd.

Han är och förblir mitt älskade barn i evighet.

VARFÖR!!!!

Och nu till nästa varför..... vi har skaffat en hund till Ozzy, som är boxer med.

Ja det e en bra fråga, varför inte.

Leo har ju gett oss så mycket under denna jobbiga tid till oss alla❤️

Så två ger ger dubbel kärlek och det är nått vår familj behöver i massor i våra liv nu och för alltid.

Efter allt som hänt , ni andra får tycka och tänka vad ni vill.

Hoppas ni kan vara glada för vår skull, det är vårat val inte erat. Och ja det kommer bli jobbigare med mycket vi får ta det under tiden. Ja hundarna ersätter inte vår kille  Maximilian , det vet vi. Men dom kan ge oss massa kärlek och motion som vi behöver och full rulle.

För vi var en familj med full rulle.... vill försöka få tillbaka det .

Och den kärlek jag ser i Vincent ögon med hundarna är underbart att se.

Varje dag i snart 1år.

Ni fattar inte hur svårt det e att fungera normalt när man mår så här djävla dåligt varje varje varje dag.

Funkar sådär att jobba 4 Tim varje morgon , men kommer hem å faller...... så långt ner varje dag.

Orkar snart inte mer..... kroppen och huvudet hänger inte med mig.

Saknaden efter våran kille gör så djävla ont , så ibland vet jag inte vad jag skall göra. Gör så ont i bröstet och känner mig så ensam.

Men jag har ju Fredrik och Vincent såklart som tur är. Men det hjälper inte alltid ...... vill vakna upp ur denna djävla mardröm som vi lever i varje dag, 24 Tim dygnet runt.  Men det kommer aldrig hända ju.

Hur i hela friden skall jag stå ut och orka med detta resten av mitt/våra liv.

Maximilian skulle ju vara med han som var full av liv min kramgoa kille.

Nu är du vår ängel i himmeln, så svårt att acceptera detta.

Vet ej om jag nånsin kommer förstå varsom hände. 

Vet bara att mitt liv inte är normalt nån stans och Kommer aldrig bli det igen. Men ......

Alla säger du e så stark.... skit i stark djävla ord är inte stark för 5 öre. Känner mig så liten och ensam ibland att .....ja jag vet inte .

Inte lätt skall ni veta.....

Ni sitter inte i min sits, era liv har gått vidare mitt står still.