annikakonstapeln

Det är ett helvete varje dag....saknaden, tomheten,ensamheten. Ja jag har min man och Vincent men känner mig så så ensam. 

Du var vår lilla spillevink, så full av liv❤️och nu är allt borta.

Ibland fattar jag inte vad som hänt, tror jag e i en djävla mardröm , och hoppas snart vakna upp.men sen kommer verkligheten och jag inser att detta e vårt liv nu.

Var där i tisdags.....första tanken när jag satt där med dom andra "äldre" mammorna , vad gör jag här....har väl inget gemensamt med dom( deras barn var runt 18-23 år när dom gick bort.) ville ju ha folk i min sorg med små barn.

Men ack va fel jag hade ...... vi är här tillsammans  i våran sorg. Känner samma saker ,mår skit, ledsna, fattar inget ,ensamheten m.m 

Jag är inte konstig som känner allt jag gör...dom gör det med, fastän våra barn dött för 8 mån, 6år , 15mån , 3 år m.m sen.

Det var som en av mammorna sa, det är bara försöka överleva 1:a året, vakna ,gå upp ,äta göra dom alldagliga sakerna . Som man självklart gör men i denna situation som vi är i så e det väldigt jobbigt.

Jag saknar dig över mitt förstånd❤️❤️❤️du är med mig alltid Maximilian .

Nu har vi varit på våran resa till Vietnamn Phu Quoc.

Det blev som jag trodde , känslomässigt.

Började på planet ....framför oss satt en mamma med två pojkar i samma ålder som våra ungefär.

Det skulle vart så för oss också men nu var vi vara tre istället gör fyra. Fastän Maximilian alltid är med i hjärtat.❤️kändes tungt.

Resan ner gick bra.

Vi hade det bra, men man såg allt som Maximilian skulle ha älskat att göra. Och nu var det bara Vincent som gjorde det. Känns i hjärtat , tårarna kom flera gånger.

Som jag saknar honom❤️❤️❤️

Vi avslutade vår resa sista kvällen och tände en rislampa för Maximilian . Blev ett fint avslut.